En dag i Europaparlamentet

En dag i Europaparlamentet i en konferens med företrädare för de nationella parlamenten och Europaparlamentet kring hur vi parlamentariskt förankrar och följer upp Europeiska unionens utrikespolitik och internationella insatser. Det handlar ytterst om att EU har en möjlighet att bidra till fred och säkerhet genom samordnade civila och militära insatser. Deras legitimitet kräver parlamentarisk kontroll utan att det för den skull får leda till osäkerhet om var ansvaret för besluten ligger. Det är en debatt som berör det jag i Svenska Dagbladet i går skrev om när det gäller den nya säkerhetspolitikens utmaningar, jag pekade på fyra viktiga uppgifter:

” det första är solidaritetsklausulen – att vi ska kunna bistå andra EU-medlemmar - ett uttryck för att hot som riktar sig mot till exempel våra grannländer också är ett hot mot vår egen säkerhet. Detta faktum, liksom de krav som det ställer på vår förmåga, har underskattats i den försvarspolitiska debatten.


För det andra underskattar vi kraven som en mångfald olika hotbilder mot Sverige och det svenska samhället ställer på Försvarsmaktens förmågor. Ökad tillgänglighet ställer inte bara kvalitativa krav som det ibland framställs som utan också krav på kvantitet.

Terrorattacker eller hot mot våra storstäder kräver till exempel snabba elitförband och förmåga att hantera minor kring våra hamninfarter eller terrorgrupper. 

Det ökade intresset för Östersjön kräver en större närvaro där. De militära angrepp som vi i planeringen av försvaret måste räkna med oavsett hur de närmaste 10 åren bedöms kommer inte vara av det kalla krigets omfattning men kräver en kvantitet av reguljära förband som gör det möjligt att försvara alla delar av landet.

För det tredje kräver ett insatsförsvar som används i återkommande skarpa miltära operationer en uthållighet som är större än den numerär som vi sänder ut. Det ställer också krav på materiel och utrustning som är den bästa möjliga när det gäller våra förbands skydd och förmåga att genomföra uppgifter
.

För det fjärde behöver vi en internationell förmåga. Den handlar om att bidra till och upprätthålla en gemensam förmåga att ingripa mot det som hotar vår säkerhet utanför Sveriges gränser, bland annat mot det som kan hända i Europas gränsregioner. Den bör till skillnad från tidigare utgå från och stärka de förmågor som försvaret av Sverige och det svenska samhället kräver. Den nordiska stridsgruppen är ett exempel på detta


Är vi då där i dag? Nej, men vi närmar oss med den nya inriktning vi nu har. Det som nu krävs är att vi vågar värdera de hot och de krav som den nya verkligheten ställer. Vi får vare sig underskatta de hot som finns eller förtränga de hot som kan uppstå mot oss. Och vi måste se till att de förband och den tillgänglighet som nu beslutats blir verklighet.
”