Vi kunde nyligen höra i Ekots lördagsintervju om EU-kommissionären Viviane Redings planer på att redan nästa år könskvotera hela Europa. Reding vill klassificera kvinnor i kvoter och tror sig veta bättre än bolagen själva hur deras styrelser ska vara utformade.
När Reding nu föreslår
kvotering till bolagsstyrelser är det ännu ett exempel på hur ett gammaldags
kontinentalt
tänkande om kvinnor som
en grupp och män som individer riskerar att bli svensk lag bara för att det
framstår som radikalt i ett land som Luxemburg.
Forskning och
erfarenheter visar tydligt på kvoteringens negativa effekter. Att bolag inte
kan välja sin styrelse och sina företrädare utifrån företagets behov av
kompetens och resurser begränsar företaget och inskränker äganderätten.
Om
en kvinna blivit anställd, befordrad eller på något annat sätt kvoterad in i en
position på grund av kön bedöms hon som mindre kvalificerad och mindre
kompetent än sina medarbetare. Kvotering gör att kvinnor förlorar i
trovärdighet och formaliserar en uppfattning om att kvinnor som grupp är svaga
och ska företrädas av andra kvinnor.
Kvotering
leder också till att mitt och alla andras mandat, vare sig det är i politiken
eller i näringslivet, reduceras till att vi anses vara där för att vi
företräder kvinnor och är där på grund av det och inte på grund av våra
uppfattningar, våra erfarenheter och vår kompetens som personer. Bara för att
man är kvinna ska man inte sorteras in och behandlas under den kollektiva
kategorin som könstillhörighet innebär. I ett modernt samhälle är enskilda
individer inte i första hand företrädare för något kollektiv, vare sig det
handlar om kön, yrkestillhörighet eller ålder.
Studier
visar att bolag som har kvinnor i styrelserum uppvisar större vinster än bolag
med endast män sittande i styrelsen. Kvinnorna som i dag har dessa poster har
dem på samma villkor som männen, individens kompetens. Det handlar om att rätt
person med rätt kompetens för rätt styrelseuppdrag gör ett framgångsrikt arbete
och bidrar till ett framgångsrikt bolag.
De
som vill att kvinnor ska ha en juridisk särbehandling som grupp har i grunden
inte kommit längre än den som anser att kvinnor är svaga eller inte passande
för politiken, styrelsearbetet eller andra viktiga positioner utan därför ska
kvoteras till några platser i sin egenskap av just kvinnor.
Det
är så gammaldags att det är svårt att begripa att det anses som ett tecken på
modernitet och är ett förhållningssätt som skulle vrida den
normaliseringsprocess som präglat det svenska samhället och andra normala
samhällen under de senaste hundra åren.
Det
är en tid som präglats av att kvinnor som individer ska ha samma rättigheter
som män, och inte behandlas som ett kollektiv med andra och särskilda
förutsättningar än den normala medborgaren. Kvinnor är inte en minoritet, inte
en särskild grupp som ska vara föremål för politikens åtgärder och inte en
kategori där självständiga individer reduceras till likhet bara för att man
tillhör ett visst kön.
Anser
man att kvinnors roll i politiken handlar om att verka i kvinnoorganisationer
och i särskilda rum är det i samma linje att kräva kvotering. Anser man att
kvinnor är individer med samma rättigheter och förmåga som alla andra, det vill
säga män, är det rimligt att vi vinner våra framgångar och möter våra motgångar
som personer. Däri är kvinnor som grupp lika förmögna som kategorin män. Och
män är som grupp det inte mer än kvinnor. Att kollektivister driver kvotering
beror på att de ser personer som företrädare för de kollektiv de kategoriseras
under.
Men
det är inte med kollektivet som grund för samhället som Europeiska unionen har
utvecklats utan för att ge alla dess medborgare samma möjligheter och klargöra
att vi har samma rätt. Den följer individen och inte politikens
kategoriseringar. Vi behöver inte några förslag från EU som gör oss
självständiga medborgare till små delar av ett kollektiv som politiken styr
över. EU-kommissionen bör snarast dumpa förslaget om att styra över svenska och
andra medlemsstaters bolagsstyrelser och över kvinnors rätt att ta ansvar på
sina egna meriter.
Isabella
Jernbeck (M)
Riksdagsledamot
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar