Drogfrihet måste vara målet i missbruksvården

Publicerat i Dagens Nyheter 2011-10-14

Vi vill att kvaliteten i missbrukarvården ska öka och att den ska göras mer tillgänglig. Samtidigt vill vi också att den även i fortsättningen ska stå i överensstämmelse med en restriktiv inställning till narkotika och även till olika substitutionsläkemedel, skriver de moderata riksdagsledamöterna Isabella Jernbeck och Anti Avsan i en slutreplik.

På DN Debatt 9/10 [1] tar vi upp ett antal olika problem som anknyter till substitutionsbehandlingar med subutex. Vårt främsta syfte har varit att dessa problem ska rättas till i framtiden. Vi har inte krävt att substitutionsbehandlingarna ska upphöra. Däremot har vi problematiserat kring förhållandet att det finns tydliga tendenser mot att vi i Sverige är på väg mot en mer drogliberal inställning. Ett steg i den riktningen är vissa av missbruksutredningens förslag, som innebär sänkta trösklar för att kunna få substitutionsbehandlingar.

Artikeln har väckt en hel del debatt vilket vi välkomnar eftersom vi anser att det är viktigt att diskutera hur missbrukarvården ska utvecklas i framtiden. Vi vill att kvaliteten i missbrukarvården ska öka och att den ska göras mer tillgänglig. Samtidigt vill vi också att den även i fortsättningen ska stå i överensstämmelse med en restriktiv inställning till narkotika och även till olika substitutionsläkemedel. Vi menar att med ett synsätt som inte sträcker sig längre än till olika substitutionsbehandlingsprogram fäster man inte tillräcklig vikt vid enskilda människor. Ambitionen måste vara att missbrukare ska kunna bli helt drogfria och kunna leva så normala liv som möjligt utan substitutionsläkemedel. Det är ett i grunden inhumant synsätt att utgå från att substitutionsbehandlingar är slutmålet. Det är att ge upp hoppet om enskilda människor som har hamnat i missbruk och stöds för övrigt inte heller av ordföranden i EU:s narkotikakontrollorgan.

Vår artikel har bemötts i flera repliker (DN.se/debatt 10/10) av debattörer som också har polemiserat mot sådant vi aldrig har påstått. Ingen har egentligen bemött de lika konkreta problem vi beskriver. Detta kan tolkas på två sätt, antingen att de som väljer att replikera mot oss inte anser att det föreligger några problem vilket i sin tur innebär att de verklighetsbeskrivningar vi har fått från olika håll inte skulle vara korrekta, eller – som ett andra alternativ – att man är omedveten om de beskrivna problemen. Vi tror dock inte att det handlar om något av dessa två alternativ utan snarare om att flera motdebattörer kanske har känt att deras verksamheter är hotade.

I både Sverige och utomlands har vi varit på beroendemottagningar, kliniker och på andra ställen där vi har träffat läkare, behandlingspersonal, missbrukare, före detta missbrukare och anhöriga. Vår bedömning efter dessa möten är att det finns problem med substitutionsbehandlingar, vilket är just vad vi uppmärksammar även om vi i vår artikel har hållit oss till svenska förhållanden.

Vår inställning är alltså inte att förbjuda substitutionsbehandlingar, men däremot att den typen av behandling ska ges restriktivt och som utgångspunkt endast under överinseende av utbildade beroendeläkare. Vi är medvetna om att för många människor med ett långvarit missbruk bakom sig kan substitutionsbehandling vara enda vägen att komma tillrätta med ett starkt heroinsug. Samtidigt vet vi också att det sker nyrekrytering av unga missbrukare genom tabletter som har skrivits ut inom substitutionsbehandlingsprogram. Missbrukare och före detta missbrukare berättar om att de narkotikaklassade tabletterna är så ”starka” och beroendeframkallade att det inte är möjligt att sluta med dem, vilket inte heller är tanken enligt de starkaste förespråkarna för substitutionsbehandlingar. Som 18-åring kan man knappast ha ett långvarit missbruk bakom sig och meningen kan inte vara att skapa ett sådant genom livslång medicinering. Därför ifrågasätter vi utredningens förslag att den redan låga åldersgränsen ska sänkas ytterliggare. I Storbritannien har man tagit till sig problematiken kring den alltmer generösa inställningen till substitutionsbehandlingar vilket har gjort att man nu återgår till en mer restriktiv behandling med narkotikaklassade läkemedel. Precis som i Sverige har det i Storbritannien – som en sidoeffekt – skett nyrekrytering av unga missbrukare genom tabletter från olika substitutionsprogram. Det går inte att blunda för det faktum att olika narkotikaklassade läkemedel alltför ofta hamnar i fel händer ute på gatan, något som typiskt sett ökar omfattningen av narkotikamissbruket. Även om det ännu inte finns några sådana förslag i Sverige ser vi med oro på hur man i olika europeiska länder, exempelvis i Danmark, har gått ännu längre genom att införa laglig utdelning av heroin till tunga missbrukare. Det är en utveckling som vi absolut inte vill se i Sverige.

Isabella Jernbeck (M),
riksdagsledamot, ledamot av Socialutskottet, ledamot av socialnämnd
Anti Avsan (M),
riksdagsledamot, ledamot av Civilutskottet, tidigare polis och domare