I går ett viktigt möte på riksförbundet för rörelsehindrade barn, med berättelser om familjer som gör sitt yttersta för att inte bara klara vardagen utan också göra det mesta möjliga av livet för sina barn. En sak som slår mig vid dessa tillfällen är att om det är några grupper i vårt samhälle som behöver ett starkt offentligt stöd så är det dem som i sin vardag inte klarar sig utan stöd. De kan inte göra något åt det funktionshinder som just de har drabbats av men de måste ges möjligheter till inte bara en bra skolgång utan aktiviteter och sysselsättning för att få en vardag med innehåll och glädje. Där har stat och kommun ett ansvar som ingen annan kan ta.
Även i tider av besparingar och begränsade offentliga utgifter är det de som utan det offentliga stödet är helt utelämnade som måste prioriteras. De måste alltid kunna lita på oss andra. Och vi måste ta vårt ansvar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar