Varför är just bolagsstyrelser vägen till jämställdhet?

Ser att i Svenska Dagbladet att en av krönikörerna, Carolina Neurath, hävdar att eftersom ytterligare en vd nu sagt att han kan tänka sig kvotering så blir frågan desto viktigare. För det första är det svårt att förstå varför uppfattningen från en vd i ett bolag ska väga tyngre än alla dem som det berör, det vill säga män och kvinnor, och ägarnas uppfattningar. Men för det andra, och det är det viktigaste, varför är det just bolagsstyrelser som är avgörande för den svenska jämställdheten?

 Det är nog bara ett fåtal verkställande direktörer och näringslivskrönikörer som ur sitt perspektiv ser bolagsstyrelserna som testet eller vägen mot jämställdhet. Andra kan se vardagen, arbetslivet, utbildningen, barnomsorgen och alla de miljoner människor som aldrig kommer ifråga för bolagsstyrelser som viktigare.

 Och varför just bolagsstyrelser? Varför inte kvotera krönikörer, ledarskribenter, marknadschefer och verkställande direktörer? Det finns mycket man kan kvotera om man tror det är vägen till jämställdhet och ett bättre näringsliv. Misstanken infinner sig lätt att den verkställande direktören och krönikören driver bolagsstyrelser därför att det är den del av verkligheten som de tror är verkligheten och att de kanske dessutom tänker att det inte spelar så stor roll just där. Men som sagt: varför inte kvotera ledningsgrupper och marknadsdirektörer, forskare och läkare? Fokuseringen på bolagsstyrelser vittnar mer om klåfingrighet än om tro på att kvotering är lösningen på problemen.