Moderata prioriteringar säkrar jobb och företagande

Tyresömoderaterna hade jag glädjen att besöka i dag för att tala om ekonomisk politik, hur vi säkrar jobben och fortsätter att sänka skatterna.

Två exempel på hur det hade kunnat gå i Sverige om vi hade följt socialdemokraternas krispolitik pekade jag på. Spanien och Storbritannien som båda är de socialdemokratiskt styrda länder som följde den politik som socialdemokrater i hela Europa talade om, nämligen att öka utgifterna, tillåta större underskott och låna ännu mer. Det var många som redan då sa att ökade lån inte var det bästa sättet att hantera en kris som berodde på för mycket lån. Men i de socialdemokratiskt styrda länderna ökade man utgifterna, underskotten och den offentliga upplåningen. Och nu har de gigantiska underskott, kring 13% och snabbt växande statsskulder med höga räntekostnader som tränger undan välfärd och viktiga investeringar.

Två prioriteringar som vi moderater har är att fortsätta sänka skatterna och få fram fler jobb. Det är genom att öka utrymmet för investeringar och människors eget arbete som vi får fram de nya jobben och som gör att fler tar de jobb som finns. Det är jobben som måste fram för att vi ska kunna försörja oss själva och finansiera den offentliga välfärden. Jobben och skatterna är vad det handlar om, där de rödgröna vill höja skatterna på jobb i tron att det blir fler jobb när kostnaderna ökar.

Det övergripande målet är att öka den enskildes frihet, rätten att kunna forma sin vardag och möjligheten att själv bestämma, att känna sig trygg. Där spelar jobben, skatterna och välfärdsreformerna som sätter den enskilde i centrum en avgörande roll. Och på alla de punkterna vill de rödgröna göra tvärtom.

Så två exempel på hur det gått med s- politik, två prioriteringar som vi moderater sätter för vår politik och ett övergripande mål. Det var vad vi talade om hos Tyresömoderaterna i dag. Det var roligt att känna att valrörelsen börjar.

Med Sahlin och Ohly ökar våldet i Afghanistan.

Vad vill vänsterpartiet och socialdemokraterna i utrikes- och försvarspolitiken. Den ene vill vara kvar i Afghanistan, den andre vill ta hem de svenska trupperna och utlämna kvinnor och alla andra åt talibanernas brutalitet, samtidigt som de vill värna kvinnors rättigheter mot våld i krig, och samtidigt som de säger sig vilja ge FN allt stöd i fredssträvanden.

Nu har de länge talat om vikten av ett växande civilt stöd i Afghanistan, som om det vore möjligt utan att det fanns en militär förmåga att värna civilbefolkning och hjälparbetare mot våld utan några hänsyn. Nu diskuterar vi hur vi ska öka den civila insatsen i norra Afghanistan och då är de emot eftersom det finns en ökad amerikansk närvaro i landet för att stoppa talibanerna från att terrorisera byar och hjälporganisationer.

De vill öka de civila insatserna men utan att ge militärt skydd, samtidigt som de inte vet om de vill vara kvar med svensk trupp överhuvudtaget och är emot att öka den civila insatsen om det finns annan utländsk trupp som står för det militära skyddet. Vilka civila hjälparbetare ska kunna hjälpa Afghanistans folk helt utelämnade åt talibanernas hat mot utlänningar? Låter det rörigt? Det stämmer. Tanken på att Ohly och Sahlin ska dela på det utrikespolitiska ansvaret borde skrämma inte bara det afghanska folket.

Extremism som hotar med våld ska stoppas.

Regeringen har fått kritik för att den vill att Säpo ska kartlägga islamistisk extremism. Det innebär en åsiktsregistrering av en minoritet säger kritikerna. Det är en besynnerlig tanke eftersom den extremism det handlar om inte har med religion och Islam att göra utan just med extremism och totalitär syn på rätten att använda våld. Det har vi sett runt om i världen, från Afghanistan till London och Madrid. Vi ska självfallet söka hindra att det sker även i Sverige. De som använder religion som ursäkt för våld och hat ska inte ha ett fripass för att hota andra människor. Så det är svårt att finna skäl för att kritisera att vi försöker kartlägga dem som hotar människors liv oavsett vilken religion eller politisk åsikt de använder som ursäkt.

En allians för Sveriges kvinnor

Publicerat 2010-03-17

Från IT angrepp till hot om väpnat våld.

Svenska Dagbladet skrev i går om cyberkrigföring, det vill säga krigföring mot ett annat land genom att påverka eller slå ut IT-system, med omfattande konsekvenser för till exempel ett lands finansiella system.

Det är lätt att se detta som något som ersätter militär krigföring. Men så är det inte. Det är snarare så att det idag går att bedriva krigföring mot ett annat land utan att det uppfattas som ett väpnat angrepp och utan att det utlöser normala försvarsåtgärder riktade mot det angripande landet. Det innebär att det är lättare att inleda en krigföring mot ett annat land utan att den avslöjas som ett väpnat anfall, inte att användningen av militärt våld blir mindre sannolikt. För den som vill påtvinga ett annat land sin vilja finns det fler medel att inleda med.

Det gör att vi behöver en förmåga att möta hot på olika nivåer. Det är nämligen lättare att gå från ett IT-angrepp till ett utökat hot om väpnat våld. Den viktiga slutsatsen av den framväxande debatten om IT-krigföring är därför framförallt att viljan att agera mot andra länder fortfarande finns och lätt kan komma till uttryck. Vi har fler och mer mångskiftande hot att möta.

Två tydliga alternativ - och vi vinner!

Enligt helgens opinionsmätningar skulle Sverige få en ny regering i september. Jag inte tror att det blir så. Ju närmare valet vi kommer blir det de två regeringsalternativen som ställs mot varandra, och skillnaderna är stora och kommer att bli tydliga.

Det som är de rödgrönas problem är både att de har svårt att ge besked och att det allt mer blir klart att vänsterpartiet kommer prägla en sådan regerings politik. Kanske inte så att vänstern styr men väl att den stoppar och hindrar, samtidigt som den vrider agendan till vänster, till det som förenar socialdemokratins vänster med vänsterpartiet.

Svårigheten att enas innebär nämligen en framgång för vänsterpartiet som då kan stoppa en överenskommelse eller politiska beslut. Det ser vi i de rödgrönas handfallenhet inför Afghanistan, som verkar ha försvunnit från deras kartor. Men vi ser det också i att de inte kunde få fram en modernare attityd till hushållsnära tjänster. Vi kommer se det i frågor som handlar om ökade offentliga utgifter och därmed höjda skatter. Med vänstern i regeringen blir det antingen ett vakum i viktiga frågor eller som vänstern vill.

Det kommer bli svårt att möta väljarna med det alternativet. Efter helgens valkonferens med Stockholmsmoderaterna är jag övertygad om att vi kommer att kunna föra den här valkampanjen i hamn, med vänstern utanför regeringen och med oss moderater i ledningen för förnyelsen av Sverige.

Vänstern har tagit över de rödgrönas utrikespolitik!

Det är vänstern som tagit över de rödgrönas utrikespolitik. Det visar gårdagens omröstning i riksdagen, då vänstern drev igenom en plakatpolitik kring folkmordet av armenier. Frågan om folkmord är inget som man kan besluta om som ett led i en politisk majoritet. Tanken på att förekomsten av ett folkmord hänger på en röst i Sveriges riksdag 95 år efter ett skeende då det ryska tsarväldet och det Ottomanska imperiet var i krig med varandra urholkar begreppet folkmord.

Det finns inga skyldiga att straffa. Ingen rättslig process att följa. Det är ett uttalande som beror på en viss politisk majoritet, där vi andra har uppfattningen att det inte är Sveriges riksdags uppgift att avgöra vad som är brott mot den internationella folkrätten. Det bidrar till att skuldbelägga dagens turkar samtidigt som Turkiet och Armenien äntligen har börjat en försoningsprocess.

Intressant nog är vänsterpartiet inte särskilt intresserade av att ta upp de massakrer som ryska trupper genomför i Tjetjenien. De kräver inte internationellt ingripande mot den systematiska fördrivningen av människor i Sudan. Och den systematiska förnedring av kvinnor som talibaner genomför i Afghanistan låtsas de inte om. De rödgröna talar hellre om 1915 års brutaliteter än de som sker 2010. Så blir det när vänstern styr.