Nya hot kräver ett starkt svenskt försvar

Nu går Sverige in i sommarlugnet men världen kring oss är i en ständig förändring. Det kommer till uttryck på många sätt. I Norge greps i förra veckan tre personer misstänkta för planering av terrordåd. Det spekuleras om det kan ha varit planer riktade mot oljeplattformar. I Ryssland höll president Medvedev tal inför diplomatiska kåren och menade att Iran kan ha kärnvapen inom några år.

Det skulle inte bara vara ett hot sig utan också ett uttryck för en ny säkerhetspolitisk situation som inte bara påverkar Mellersta Östern utan också Europa och oss själva. Risken för att utsättas för hot från kärnvapen förändrar den säkerhetspolitiska strategin från alla dem som vill stå fria från påtryckningar och utpressning från Iran. Och de är många. Lika många är det som vill undvika att hot kan växa fram bara på grund av det egna landets militär oförmåga.

I Norge ser vi hur terrorhotet har kommit närmare i vårt grannland. I Iran ser vi hur hoten nu berör även Ryssland med den osäkerhet som det innebär också i vår del av Europa. Och vi vet att Ryssland inte tänker stå likgiltig inför en utveckling som man bedömer underminera egen säkerhet och den dominans som man eftersträvar. De hot som kan kräva militär förmåga i vår del av världen ställer många och olika krav på svensk militär förmåga.

Det handlar om förmåga till närvaro, till insatser, till att möta olika typer av väpnade och militära aktiviteter i vår närhet, oavsett vem som är ansvarig. Förmågan måste finnas. Vi är på god väg att återskapa den men det kommer kräva fortsatta reformer och inte ny nedrustningar som de rödgröna vill. Och en vilja att förstå hur omvärlden förändras, inte bara hur den var och inte är i dag. Det är därför jag vill att Sverige ska ha ett starkt försvar. För att kunna möta de olika hot som kan växa fram, inte de hot som en gång var.

Vad allt handlar om egentligen

Visbyveckan är slut. Sedelbränning och olika skandalfrågor har fått sin uppmärksamhet och kommer säkerligen att få det. Men det får innan det politiska Sverige går i sommarvila inte dölja de vägval som valet handlar om. De rödgrönas olika utspel har handlat om att hitta på så många olika idéer om förbud och nya skatter som möjligt, från att förbjuda köpcentra till att avskaffa RUT-avdrag. Det är genom att höja skatterna och återreglera apotek med mycket mer som de tror välfärden kan växa.

Men välfärden blir inte bättre för att människor blir styrda och beskattade ännu mer, den blir bättre när de kan utforma den själva och kan få jobb som betalar skatter. Och där finns den stora skillnaden mellan alliansen och de rödgröna: antingen fortsätta att sänka skatter och öka jobben genom företagande och stöd till arbetssökande eller regler om hur vi ska leva våra liv och högre skatter på företag och investeringar.

Många frågor kommer leva sitt eget liv på löpsedlarna men i vardagen handlar det om våra egna liv.

Bristande valfrihet ger sämre förutsättningar för kvinnor.

I Visby gäller det att överträffa alla andra genom att väcka uppseende om man inte har något att säga. Och om man har det som utgångspunkt verkar det som om Gudrun Schyman hade mycket lite att säga eftersom hon behövde elda upp pengar för att få uppmärksamhet till sitt budskap. Lite oklart är det också vilket budskap hon hade, även om det handlade om skillnaden i lön mellan kvinnor och män.

Det finns nog många skäl till det. Något kan vara gammaldags attityder, ett annat och viktigare skäl är att en större andel kvinnor arbetar i offentlig sektor med lägre löner än i privat sektor där ofta både män och kvinnor har högre löner men ytterligare ett annat skäl är att kvinnor byter jobb för sällan.

I båda de senare fallen beror det på att på att karriären försvåras av bristande valfrihet när det gäller allt som har att göra med hemmet och som skulle göra det lättare att förena arbete med familjeliv, både för män och kvinnor. Det intressanta är att det finns inga som bekämpar människors och därmed kvinnors valfrihet och möjlighet att arbeta privat som vänsterpartiet och Schymans eget nuvarande parti. Så man kan säga att Schyman genom sin politik bränner de möjligheter som fler kvinnor skulle kunna ha att tjäna mer.

Men det verkar inte som hon bryr sig. För henne är pengarna inte mer värda än att hon kan bränna dem på bål. Det är det få andra kvinnor och män som kan kosta på sig. Det är ett uttryck för att uppmärksamheten är viktigare än det problem som hon talar om. För alla dem hon säger sig bekymra sig för är det ett hån att bränna pengar samtidigt som man hindrar och bränner möjligheter till valfrihet.

Skattehöjar och utgiftsökarpartiet i visby

Några soliga dagar i Visby under Almedalsveckan visar inte bara hur många aktörer som det moderna politiska samhället har utan också vad politiska partier prioriterar när de själva får sätta agendan. För oss moderater gäller att värna om sänkta skatter, Europas mest stabila offentliga finanser och jobben.

Vänstern, som på något sätt dominerar de rödgrönas agenda, vill vara välfärdspartiet med stort v. Det är i alla fall deras budskap från Visby. Men det vänstern vill har inget med välfärd att göra, bara med höjda skatter och större underskott, och det gynnar inte någon, allra minst människors välfärd.

Det finns i själva verket inget parti som är mindre välfärdsparti än Vänsterpartiet som vill att staten och inte människorna ska styra över välfärden. Det blir inte mer välfärd bara för att man höjer skatterna och ökar statens utgifter. Däremot blir det så att staten styr mer över människornas välfärd. Och det gör inte välfärden större för den enskilda människan.

Tvärtom urholkar Ohly och de rödgröna människors egen välfärd genom att ta pengar från den egna tryggheten till stora statliga program som de rödgröna ska använda för att styra över människors välfärd.

Skattehöjarpartiet. Utgiftsökarpartiet. Statspartiet. Anti-människors eget valpartiet. Alla namnen fungerar men inte Välfärdspartiet. Inte ens när solen lyser på Ohly över Visby ringmur.

Ökad upprustning i vår närhet kräver mer av vårt försvar

Under Visbyveckan blev jag intervjuad av Dagens Eko kring min och den moderata försvarskommitténs förslag till framtida försvarspolitik. Min uppfattning som jag förmedlade var att det ökade ryska intresset för Östersjön och Nordkallotten tillsammans med en ökad rysk upprustning är ett uttryck för förändringar i vår omvärld som kan ställa ökade krav på det svenska försvaret. Det handlar inte bara om att Ryssland har visat sig vara berett att använda militärt våld, som i Georgien, utan också om att Ryssland har ett ökat intresse att markera sin närvaro för att påverka den säkerhetspolitiska balansen. Då behövs också en ökad närvaro från andra Östersjöstater.

Även det ökade behovet av internationella insatser för att bidra till det som i grunden är vår egen säkerhet ökar. Ska Sverige kunna ställa upp med kvalificerade förband, och ställa krav på andra länder att göra det samma, kommer det ställa ökade krav på vår förmåga. Och på ekonomiska resurser. Med den stabila offentliga ekonomi som Sverige har kommer de förutsättningarna att finnas.

Förnyelsen fortsätter

Förnyelsen av det svenska försvaret måste fortsätta. Vi måste nu diskutera och pröva de förändringar i vår omvärld som präglar svensk säkerhet och som ställer krav på Sveriges förmåga att bidra till internationellt fredsuppdrag. Det är syftet med den moderata försvarskommitténs rapport om det svenska försvarets framtida utveckling.

Under de gångna åren har en omställning gjorts som man har talat om länge men som inte blivit av på grund av för lite politisk vilja, för många prioriteringar och oförmåga att lämna gamla strukturer bakom sig. Under socialdemokratin stod försvaret stilla utan tydliga besked om var man skulle gå. Nu har vi fått en omställning av det svenska försvaret som innebär att vi har en högre omedelbar insatsförmåga både nationellt och internationellt. Vi har förband gripbara som är färdigövade, sammansatta för sina uppgifter och som har tillgång till den moderna materiell de behöver.

Den frågan vi nu måste ställa oss är hur vi ska fortsätta förnyelsen och hur vi ska kunna sätta mål för försvarets utveckling utifrån de krav som omvärlden ställer.

Vi pekar i rapporten på utvecklingen i Ryssland med ökad upprustning, ökat intresse för Östersjön och Nordkalotten och en visad vilja att faktiskt använda militärt våld i dagens Europa. Men vi pekar också på att Ryssland behöver Europa för ekonomisk och politisk utveckling. Vi ska mot den bakgrunden utforma det svenska försvaret så att vi kan bidra till en utveckling där Ryssland prioriterar samarbete och dialog istället för maktspråk mot sina grannar och där det står klart att EU är en faktor som Ryssland både kan och bör samarbeta med. Därför föreslår vi ökad närvaro i Östersjön och bidrag till flygpatrullering i Baltikum samt ökat nordiskt samarbete. Just för att vi inte ska behöva se Ryssland som ett hot utan en framtida partner.

Inga besked från vänstern skapar osäkerhet för svensk trupp

I söndags dog fyra norska soldater i samband en hemmatillverkad vägbomb. Det visar de risker som är förenat med det uppdrag som svenska soldater delar med de norska. Det visar också hur personliga tragedier följer försvaret av säkerhet och demokrati. Och det handlar inte bara om afghanernas demokrati och säkerhet utan vår gemensamma, mot terror och den instabilitet som följer när totalitära grupper vinner framgång. Då stannar det inte vid Afghanistan.

Men det som hände sätter också ökat fokus på talibanernas strategi. De riktar sig mot enskilda länders trupper för att försöka få till stånd fler länder som drar sig tillbaka. Ju svagare regering i denna fråga, desto större tryck på landets soldater.

När de rödgröna efter ett år ännu inte har kunnat tala om hur de tänker göra skapar de osäkerhet kring den svenska närvaron och vår syn på uppdraget. Det riskerar att öka trycket på svenska soldater. Inte på grund av situationen där, det är hårt nog ändå, utan på grund av situationen här hemma med ett regeringsalternativ som tydligt och klart säger att de inte vet vad de vill med försvaret av säkerhet och demokrati.