Hur ska vänstern kompromissa bort friskolorna

Lars Ohly vill förbjuda privata skolor att gå med vinst så länge de har offentlig finansiering. Det är ett typiskt socialistiskt krav. Det handlar ju inte bara om skolor så som vänsterpartiet definierar problemet. De anser ju att fristående skolor inte ska få gå med vinst eftersom de har en offentlig finansiering, men de är ju inte den enda verksamheten i vårt samhälle som har skattefinansierade intäkter.

Med vänsterpartiets sätt att tänka kan inte städföretag eller byggnadsföretag få gå med vinst när de utför ett arbete åt kommuner, landsting eller stat. Inget företag som har offentliga kunder, som till exempel försvarsindustri, skulle få gå med vinst.

Det hela handlar om att vänsterpartiet gillar vinst lika lite som alla andra kommunister. De är emot att enskilda personer kan tjäna pengar på att göra något bättre, än kommunen eller än andra. Men de glömmer att de företag som tjänar pengar gör det därför att de gör det som människor vill ha så pass bra att människor väljer deras tjänster.

Problemet är inte att några företag är bättre än andra utan att så många offentliga verksamheter inte sköts bättre än att privata företag kan tjäna pengar på att göra deras verksamheter bättre. Det borde vi alla vara glada för. Utom de som alltid anser att stat och kommun är bättre. Men vinsten visar att de har fel. Därför ogillar socialister privata företag som gör skolan bättre genom att fler kan välja och fler kan utvecklas. De ogillar att människor genom fria val kan göra andra val än de som vänsterpolitiker anser vara bäst.

Nu har Sahlin sagt att hon inte håller med Ohly, men hur ser deras kompromiss ut? Hur mycket svårare kommer det bli att välja skola om de bildar regering, lika svårt som Ohly vill eller bara lite svårare? För på något sätt måste ju Sahlin möta Ohly. Bättre då att i höstens val se till att de inte får tillfälle att komprimissa om skolan !

Låt inte sossarnas drömmar bli verklighet!

I Svenska Dagbladet tar socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan strid mot privatiseringen av statliga företag. Men han förklarar inte varför staten ska äga spritföretag, energiföretag, telekomföretag eller bostadsfinanseringsföretag. En gammal erfarenhet vi har är att statliga företag när det väl går dåligt har svårt att förändras och utvecklas eftersom de kan lita på att staten skjuter till pengar. Det innebär också att det blir ojusta konkurrensvillkor liksom att skattebetalarna får betala politikers vilja att driva företag.

I artikeln är han emot att man privatiserar statliga företag men hans argumentation bygger på att det är bättre med statliga företag så varför stanna vid det. Det fanns en tid då socialdemokrater tyckte att staten skulle äga banker, försäkringsbolag, stålindustrier och skogsindustrier förutom att ensamt ansvara för all sjukvård, skola och barnomsorg.

Men mångfald och konkurrens har inom dessa områden gett förbättringar och valfrihet liksom öppnat för nytänkande. Innerst inne vill socialdemokraterna gärna tillbaka till den tid då politiken styrde det mesta. Vi ser också hur de i dag kritiserar privata alternativ för att de är billigare. Det vore bättre om de kritiserade offentliga verksamheter för att de är dyrare.

Med socialdemokraterna och vänsterpartiet skulle vi få en regering som drömmer om att äga och styra näringsliv och människors välfärd. Det är ett av många skäl till varför vi inte ska låta dem göra sina drömmar till vår verklighet.

Rödgrön försvarspolitik hinder för fred och säkerhet

De rödgrönas försvarspolitik präglas av tre väsentliga punkter som alla har det gemensamt att de hindrar Sverige att bidra till fred och säkerhet.

För det första vill de dra ner på försvarsanslagen med minst 2 miljarder per år. Det innebär på en femårsperiod minskat utrymme för materielförnyelse med 10 miljarder, eller långt mer än kostnaderna för Sveriges internationella insatser.

För det andra har de inget besked om hur Sverige ska göra med sin viktigaste internationella insats, nämligen deltagandet i Afghanistan för att hindra talibanerna att åter införa medeltida förtryck. Där har de ännu inte efter ett års diskussioner kunnat komma överens. Om två månader hoppas de få ta över regeringsansvaret utan att veta vad de ska göra med Sveriges insats för att bidra till möjligheterna till demokratisk utveckling i Afghanistan. Den diskussion de för tyder på att de anser att uppgiften är för svår eftersom talibanerna är så brutala och extrema att de inte ger sig i sitt hat mot demokratin. För de flesta andra är talibanernas brutalitet och hat ett skäl för att vi ska hjälpa de vanliga afghanerna till ett drägligt liv.

För det tredje vill de stoppa svensk vapenexport. Det innebär att de på en gång vill gynna svensk försvarsindustri – säger socialdemokraterna – samtidigt som de inte vill ge den rimliga villkor att överleva. De hävdar till och med att inköp av svenska vapensystem som nya ubåtar bara är till för att gynna svensk försvarsindustri på ett sätt som urholkar försvarets förmåga, som om bättre materiel ger sämre försvar.

Stryper man svensk vapenexport samtidigt som man säger nej till viktiga nya materielprojekt på grund av att de tillverkas i Sverige stryper man den svenska försvarsindustrin och gör Sverige helt beroende av andra länders vapenexport.

Då blir konsekvensen att de rödgröna är för vapenexport under förutsättning att den inte är svensk. Att andra länder exporterar till Sverige blir i själva verket en förutsättning för att de rödgröna överhuvudtaget ska kunna ha ett svenskt försvar.

Så de vill missgynna svensk vapenindustri, gynna andra länders vapenexport och nedrusta försvaret samtidigt som de av allt att döma vill dra hem den svenska insatsen i Afghanistan på grund av att talibanernas hot är så allvarligt och brutalt att de vill att vi ska ge upp. Det är en virrig försvarspolitik som avslöjar en utrikespolitik utan grundläggande värderingar.

Med de rödgröna vid makten kommer Sverige inte kunna bidra till det internationella samfundets insatser för att stärka demokrati och mänskliga fri- och rättigheter. Men vi kommer däremot att gynna de länder som vill exportera till det försvar vi ändå ska ha. Det är en usel utrikespolitik som blir resultatet av en virrig försvarspolitik.

Försvarspolitisk inriktning och nya hot

I går presenterades alliansens försvarspolitiska inriktning. Den präglas till stora delar av de krav på fortsatt omvandling mot ett insatsförsvar som den moderata försvarskommittén förde fram för en dryg månad sedan. Sverige ska ha ett försvar som kan ge trygghet åt svenskt territorium och trygga svenska gränser inför de många olika hotbilder som en ny värld ger. Det försvar som en gång hade en uppgift som dominerade över allt annat, invasionsförsvaret, måste i dag kunna möta kränkningar, bidra till våra grannländers stabilitet, motverka att någon dominerar i Östersjön, kunna möta små militära eller väpnade hot och kunna agera i internationella insatser. Allt detta i en ständigt pågående verklighet, det är inte inför ett eventuellt storkrig vi utformar försvaret.

Frågan om hur försvarsanslagen ska utformas håller alliansens arbetsgrupp öppet. Lika lite som den svenska försvarspolitiken räknade med Georgienkriget finns det mycket annat, både på gott och ont, som kan överaska och förändra de krav som måste ställas på försvaret. Ser man till den ryska upprustningen liksom den inre maktkamp som pågår i det ryska samhället så finns det anledning att noga följa vad som sker i Ryssland men också de krav som de kommande åren kommer att ställas på Sveriges förmåga att delta i internationella operationer. Det är också därför jag menar att vi inte kan utesluta att anslagen kan behövas att öka.

Svensk ekonomi starkare än alla andra

Den svenska ekonomin är starkare än vad man tidigare förutspådde. En tillväxt på 3,7% innebär inte att det inte kan komma nya problem för en internationellt beroende ekonomi men är likväl oändligt mycket bättre än alla andra jämförbara ekonomier i Europa eller USA. Det talar för en sak, nämligen att socialdemokraterna inte bara har fel när de hävdar att den svenska ekonomin är misskött. Deras politik hade varit fel.

För övrigt kan noteras att Mona Sahlin fortfarande inte gett besked om de rödgröna tänker stå fast vid att hjälpa Afghanistan mot talibansk diktatur. Det säger mycket om rödgrön utrikespolitik men också om bristen på ledarskap i den regering som Sahlin vill leda.

Försvarsindustrin inte ett självändamål

Publicerat i Svenska Dagbladet
Slutreplik 2010-08-02

Att bidra till demokrati och säkerhet

Debatten om det svenska deltagandet i FN-operationen är intressant av flera skäl. Dels visar den att de rödgröna fortfarande inte har någon gemensam uppfattning i frågan, vilket inte bara har betydelse för Afghanistaninsatsen som sådan utan också visar på en betydande splittring i frågan om Sverige ska delta i internationella fredsoperationer när FN begär det. På det viset är Afghanistanfrågan ett uttryck för en mer grundläggande oenighet: om Sverige ska delta i internationella fredsoperationer för att bidra till demokrati och säkerhet. Den frågan rymmer mycket mer än den svenska truppinsatsen.

Men debatten visar också på en inställning som bygger på att vi ska dra oss ur när det är svårt.
Det är på grund av att det är svårt i Afghanistan som FN har beslutat om insatsen. Annars hade landets egna regering kunnat hantera situationen.

Och det är extremt svårt eftersom talibanerna är beredda att använda brutalt våld, och gör det. Det brutala våldet släpps fritt helt och hållet den dag utländska förband drar sig tillbaka som vänsterpartiet och miljöpartiet och kanske socialdemokraterna vill.

Då blir slutsatsen att de anser att svenska förband bara ska delta i operationer som är lätta och där vi kanske inte ens behövs men inte i svåra operationer. Vi ska försvara demokratin bara om den inte är hotad på riktigt, men inte om hotet är stort och allvarligt. Det är ingen dålig signal när det gäller att beskriva de rödgrönas utrikespolitik men vore en dålig signal från Sverige.