TV avgiften blir en skattehöjning.

Istället för en licensavgift som byggde på TV-innehav får vi nu en högre TV-skatt som gäller oavsett om man har TV eller ej. Istället för en finansiering som i alla fall till formen bidrog till en större självständighet för public service drivs nu public service in i den skattefinansierade verksamheten. Det blir inte ur statens mycket stora budget för kultur och mångfald som public service kommer att finansieras utan genom skattehöjningar. 

Skillnaden blir att de flesta vanliga hushåll betalar mer. Även om de tillhör den lilla grupp som inte har TV eller Radio, och även om de bara ser på andra kanaler. Skatten bidrar till en ökad progressiv beskattning. Eftersom det är en skatt får regeringen en än större makt över den nya finansieringen. Det är svårt att se vad som är bättre med detta. Annat än att begreppet TV-licens försvinner. Till förmån för en TV-skatt. Som kulturpolitisk innovation är detta inte mycket. Som stöd för en public service som ska stå nära sin publik är det ett steg bakåt. 

Hyckleriet hos Socialdemokraterna.

Socialdemokraterna går gärna med vinst på fattiga och skuldsatta människors bekostnad. Men de är emot att privata företag som ger människor en bra välfärd som de själva väljer får gå med vinst och utvecklas. Därför vill de tvinga fram en nedläggning av välfärd i det svenska samhället, inte för att det handlar om dåliga verksamheter utan för att de är så bra att människor hellre väljer dem än de offentliga. De privata verksamheterna ger en bättre service, tjänster som människor själva föredrar och gör det effektivare. 

Det visar att de offentliga verksamheterna går med betydande välfärdsförluster. Dels är de dyrare och dels drivs de ofta med underskott. 

I socialdemokraternas Sverige får människor gärna spela på skuld hos socialdemokraterna men de får inte välja privata välfärdsverksamheter. Det är ett hyckleri som bygger på förakt för människors välfärd.