Publicerat i Svensk Tidsskrift 2011-04-08 |
Den säkerhetspolitiska logiken för hela arabvärlden håller på att luckras upp i en riktning vi inte vet något om. Förändringar ger oss nya förutsättningar och vi måste utforma morgondagens försvars- och säkerhetspolitik efter dem. Det skriver Isabella Jernbeck (M) i den tredje delen av Svensk Tidskrifts serie om svensk försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik.
Förändringarna i
arabvärlden säger något om vår tids säkerhetspolitiska utmaningar. Beredskapen
på det oväntade är och har alltid varit säkerhetspolitikens stora utmaning. Det
kalla krigets säkerhetspolitiska situation var på det viset ett undantag.
Det militära hotet var
inbäddat i den balans som präglade världen. För Sveriges del handlade det om
ett invasionshot med Sovjetunionen som angripare. Andra militära angrepp
definierades i praktiken bort av den övergripande konflikten som präglade det
kalla kriget. Och för ett alliansfritt demokratiskt land med ett förhållandevis
starkt försvar var det bara Sovjetunionen som hade ett intresse av att angripa
oss.
Det ställde krav på ett
invasionsförsvar, som kunde mobilisera tillräckligt mycket för att avskräcka i
bästa fall och i sämsta fall motstå en supermakt så länge att vi inte längre
var ensamma.
I dagens värld har vi
inget kallt krig. Det finns ingen förutsägbar konflikt som manifesterar hotet
mot oss. Men konflikter växer fram ur det oväntade. Från fredliga
demonstrationer i Tunisien och Egypten till inbördeskrig i Libyen med ett
militärt ingripande från världssamfundet. Det trodde ingen för bara några
månader sedan. Den säkerhetspolitiska logiken för en hel region håller på att
luckras upp i en riktning vi inte vet något om.
En utveckling mot
demokrati i Egypten och Tunisien kommer att bidra till en ny men annorlunda
stabilitet i Mellersta Östern. Det är i det perspektivet som man ska se det
militära ingripandet i Libyen. En västvärld som hade svikit upprorsmakarna hade
stärkt andra krafter i alla dessa länder.
Samtidigt ser vi nu
konsekvenserna av att USA inte kan och inte vill agera överallt, till skillnad
från vad vi varit vana vid. Vi ser hur Kina även i denna del av världen har
stärkt sin position. Vi ser Iran och hur islamistiska krafter utöver sin
maktpolitik och terror för att vinna inte bara Libanon och Gaza utan också
Nordafrika.
Ryssland har
energiintressen som sträcker sig in i Libyen men berör hela östra Europa,
liksom de baltiska staterna och pipelinen i Östersjön, för att inte tala om de
anspråk som man gör på energifyndigheter i Arktis.
När Ryssland gick in
Georgien förvånade det alla dem som under 2000-talet hade sagt att Ryssland var
på väg mot europeisk demokrati, och var mån om att utveckla positiva
förbindelser med EU och under överskådlig tid inte skulle ha offensiv militär
förmåga. Det var en föreställning som kom att prägla svensk försvarspolitiken.
Men den var fel. Förändringen överraskade alltför många.
Det vi ser i Nordafrika
nu är två saker av samma slag.
– Förändringar kommer snabbt och kan snabbt förändra säkerhetspolitikens grundläggande förutsättningar.
– Hoten mot vår egen säkerhet kanske kommer långt ifrån men kan likväl påverka säkerheten i vår närhet.
– Förändringar kommer snabbt och kan snabbt förändra säkerhetspolitikens grundläggande förutsättningar.
– Hoten mot vår egen säkerhet kanske kommer långt ifrån men kan likväl påverka säkerheten i vår närhet.
Södra Europa är en del av
EU och den union vi själva ingår i. Längre bort är det inte. Det är till
exempel ingen tvekan om att ett Nordafrika med islamistiska regimer skulle vara
ett hot även mot oss.
På motsvarande sätt kan
förändringar i Vitryssland förändra förutsättningarna i vår del av Europa. En
repressiv rysk regim som vill stärka sin ekonomiska närvaro i våra grannländer
kan uppträda allt mer aggressivt i Östersjön. Ukraina slits mellan olika
riktningar i sin framtida utveckling.
Det räcker inte längre
med att säga att det är omodernt att efter det kalla krigets slut tala om ett
invasionshot. Det är sant men utvecklingen har i gengäld öppnat upp för många fler
hot på olika nivåer, som det kalla kriget gjorde omöjliga. Vi lever i dag i en
fred som inte säger något om vilka mönster framtida konflikter kan ha. Allt
detta säger något om kraven på en modern försvarspolitik.
För det första måste vi
kunna bidra till militära insatser i Libyen, Kongo eller i Afghanistan.
Eftersom det faktiskt gäller våra egna säkerhetspolitiska intressen ligger
ansvaret lika mycket på oss själva som på EU i övrigt.
För det andra ställer
både solidaritetsklausul och det politiska ansvaret för andra medlemmar i EU
krav som vi inte kan bortse ifrån. Den som angriper eller utövar påtryckningar
på till exempel Estland hotar en säkerhet som vi har gemensamt.
För det tredje måste vi
ha en förmåga att mobilisera förband som kan stå emot andras militära
utmaningar, som de kan se ut under kommande decennier. Vi behöver en kvantitet
som kan stå emot andra aktörers militära förmåga när det gäller vår egen
säkerhet. Från territoriell integritet till en ökad militär närvaro i vår
närhet och den faktiska möjligheten att en brutal regim kan ställa brutala krav
även på oss.
För det fjärde måste vi
se till att vi kan fylla de förband som vi har, både med soldater och materiel.
En ökad närvaro i Östersjön kräver bland annat att våra kustkorvetter får den
beväpning som krävs för att de ska kunna agera. På flygsidan behövs mer
flygtimmar och en säker tillgång till olika vapensystem. En minskad markförmåga
kan balanseras genom en ökad förmåga att med flyg bedriva nära markunderstöd.
Den frivilliga rekryteringen måste utvärderas eftersom den inte gett den
förbandsvolym som behövs.
För det femte måste vi
utvärdera hur vi försvarar strategiska delar av vårt land mot terror och
militära hot. Det gäller våra stora hamninfarter, våra storstadsområden, vår
strategiska ledning och de delar av vårt territorium som är extra känsligt för
andras maktpåverkan, till exempel Gotland. Även mycket små väpnade aktioner mot
huvudstaden kräver en betydande militär förmåga för att avvärja.
Det är dags att utforma
säkerhets- och försvarspolitiken utifrån insikten att vi inte längre kan utgå
från insikten att det kalla krigets förutsättningar inte längre gäller.
Försvarspolitiken måste utformas utifrån dagens och morgondagens
förutsättnigar.
Isabella Jernbeck är
riksdagsledamot (M).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar