Skatt stoppar bostadsbygge

Publicerat i Dagens Industri
2013-03-20

Svenskar betalar mest skatt i EU vid försäljning av privatbostäder. I praktiken skär staten emellan varje gång en bostad säljs samtidigt som säljaren typiskt sett förlorar pengar. Det är dags att förändra reavinstbeskattningen. Det skriver Isabella Jernbeck och Anti Avsan.

2008 avskaffade allians­regeringen fastighetsskatten som då var 1 procent av taxeringsvärdet. I takt med stegrande taxeringsvärden hade skatten successivt ökat och belastade många människors ekonomi hårt. Skatten innebar ökande kostnader för fastighetsägare och drabbade tillsammans med förmögenhetsbe skattningen ofta efterlevande pensionärer mycket hårt.

Nu är förmögenhetsbeskattningen avskaffad och pensionärer med låga inkomster som har ägt sina fastigheter under en längre tid betalar inte länge förmögenhetsskatt eller fastighetsskatt för den bostad som ofta är den enda tillgången. I dag finns det i stället en fastighetsavgift med ett takbelopp som innebär att avgiften inte ökar även om taxeringsvärdet gör det. För 2012 uppgick takbeloppet till 6 825 kronor.

Trots ändrad fastighetsbeskattning finns det fortfarande andra skatter som innebär följdproblem och som drabbar fastighetsägare och dem som har en bostadsrätt.

Byte av arbete och arbetsort kan medföra att man måste flytta. I sådana flytta till en större stad där jobben finns. Detta medför i många fall också  att bostadskostnaderna blir betydligt högre på den nya arbetsorten. Att som i dag behöva betala 22 procent av vinsten i skatt, gör att det finns mindre pengar att föra vidare till en ny bostad.

Det finns i och för sig möjlighet att skjuta på beskattningen, men eftersom uppskovsbeloppet ses som en kredit från staten måste ränta betalas på detta belopp.

Uppskovsreglerna tillkom ursprungligen som ett medel för att minska de inlåsningseffekter som reavinstbeskattningen antogs medföra. Inlåsningen hänger samman med att beskattningen av kapitalvinsten minskar kapitalet som kan investeras i nästa bostad. Normalt beskattas ett återfört uppskovsbelopp med 22 procent, men skatten på uppskovsbeloppet kan i vissa fall uppgå till 27 alternativt 30 procent.

Uppskovssystemet innebär emellertid att man inte ser effekterna förrän den dag beloppet ska tas upp till beskattning. Den dagen infinner sig typiskt sett när det är dags att flytta till en mindre och därmed billigare bostad. Konsekvensen av detta är ofta att äldre människor väljer att bo kvar i bostäder som storleks- och behovsmässigt egentligen skulle ha passat en barnfamilj bättre.

Enligt en nyligen publicerad rapport från Stockholms handelskammare finns det 144 000 bostadsägare som egentligen vill flytta, men som inte gör det på grund av skattereglerna. Av samma rapport framgår det också att andelen småhusägare över 65 år har ökat från 19 till 26 procent sedan 1998 samtidigt som andelen yngre småhusägare har minskat från 20 till 15 procent. Detta innebär att bostadskonsumenternas egentliga behov störs av skattereglerna.

En förändrad reavinstbeskattning skulle öka rörligheten på bostadsmarknaden och underlätta bytet mellan större och mindre bostäder med utgångspunkt från enskilda människors aktuella behov. Även om uppskovssystemet – trots den ränta som ska betalas på uppskovsbeloppet – erbjuder en kortsiktig lösning för den som ska byta till en större och typiskt sett dyrare bostad, löser detta inte det grundläggande problemet med den eviga reavinstbeskattningen.

Teoretiskt sett är priset som köparen betalar detsamma som säljaren skulle få betala för ett likvärdigt ersättningsobjekt, det vill säga om han eller hon skulle köpa tillbaka sin bo­

stad. I praktiken skär dock staten emellan varje gång en bostad säljs samtidigt som säljaren typiskt sett förlorar pengar. Detta innebär att det förr eller senare försvinner kapital som hade kunnat frigöras för nya investeringar.

Det svenska systemet återfinns inte i något annat EU­land och tvingar svenskar att betala högst skatt vid försäljning av privatbostadsfastigheter och bostadsrätter. Den eviga reavinstbeskattningen borde avskaffas på sikt för att frigöra kapital som kan nyinvesteras och för att åstadkomma en större rörlighet i den ägda delen av bostadsmarknaden.