Att bidra till demokrati och säkerhet

Debatten om det svenska deltagandet i FN-operationen är intressant av flera skäl. Dels visar den att de rödgröna fortfarande inte har någon gemensam uppfattning i frågan, vilket inte bara har betydelse för Afghanistaninsatsen som sådan utan också visar på en betydande splittring i frågan om Sverige ska delta i internationella fredsoperationer när FN begär det. På det viset är Afghanistanfrågan ett uttryck för en mer grundläggande oenighet: om Sverige ska delta i internationella fredsoperationer för att bidra till demokrati och säkerhet. Den frågan rymmer mycket mer än den svenska truppinsatsen.

Men debatten visar också på en inställning som bygger på att vi ska dra oss ur när det är svårt.
Det är på grund av att det är svårt i Afghanistan som FN har beslutat om insatsen. Annars hade landets egna regering kunnat hantera situationen.

Och det är extremt svårt eftersom talibanerna är beredda att använda brutalt våld, och gör det. Det brutala våldet släpps fritt helt och hållet den dag utländska förband drar sig tillbaka som vänsterpartiet och miljöpartiet och kanske socialdemokraterna vill.

Då blir slutsatsen att de anser att svenska förband bara ska delta i operationer som är lätta och där vi kanske inte ens behövs men inte i svåra operationer. Vi ska försvara demokratin bara om den inte är hotad på riktigt, men inte om hotet är stort och allvarligt. Det är ingen dålig signal när det gäller att beskriva de rödgrönas utrikespolitik men vore en dålig signal från Sverige.

Sahlin måste ge beked om Afghanistan

Mona Sahlin genomför enligt Aftonbladet denna vecka ett besök i Afghanistan. Det är bra. När jag var där förra sommaren gav det en tydlig inblick i den verklighet som både möter vanliga afghanistaner inför talibanernas terror och hot men också i de uppgifter och risker som svensk trupp möter.

Det som är ett minimikrav som den svenska truppen kan ställa är att det finns en tydlighet bakom uppdraget och hur varje möjlig regering ser på deras insats. Där har de rödgröna inte kunnat säga något hitintills av det skälet att de bara några månader före valet inte vet hur de ska hantera Sveriges enskilt största FN-insats med svensk trupp.

Det är ett minimikrav som vi alla kan ställa på Sahlin att hon när hon kommer tillbaka ger ett tydligt besked. Tänker de rödgröna dra tillbaka den svenska truppen eller kommer Sverige bidra till att ge Afghanistan säkerhet och skydd mot terror? Eller kommer tvekan och ovissheten bestå? Då vinner Lars Ohly men de som förlorar är de svenska soldaterna. Tveksamhet om deras framtida engagemang lockar fram ökade hot mot just dem som redan tar stora risker. Det är dags för Sahlin att ge besked.

Bra materiel ger bra försvarsförmåga

Miljöpartiets Peter Rådberg skriver idag på Brännpunkt i en replik mot Sten Tolgfors att dyra materielinköp sänker försvarets förmåga. Han glömmer att det är just försvarsmateriel som avgör försvarets förmåga. Utan en utrustning som ger säkerhet och som ger överläge kan svenska förband inte lösa sina uppgifter.

Men det som verkligen är upp och ner är Rådbergs och de rödgrönas syn på vapenexport. De är nämligen för vapenexport, de vill ju att andra ska exportera till Sverige, men mot just svensk vapenexport. Så de vill i praktiken hindra svensk försvarsindustri att konkurrera för att istället göra oss beroende helt och hållet till dem som vill exportera. För vapenexport utom svensk. Så ser de rödgrönas försvarsindustripolitik ut.

Vad är det de rödgröna inte gillar med RUT?

Minst två av tre anställda inom hushållsnära tjänster kommer från arbetslöshet. Verksamheten har en explosiv utveckling. Det är framförallt personer som annars hade haft svårt att komma in på arbetsmarknaden som får jobb genom RUT.

Det är mer än 240 000 hushåll som får sin vardag lättare genom RUT-tjänster och mer än 11 000 personer som har ett jobb. Om utvecklingen fortsätter i samma takt handlar det snart om en halv miljon hushåll som använder RUT. Det är ett framsteg för alla familjer som vill ha det lättare att förena arbete med vardagens slit i hemmet, som vill hinna få mer tid med barnen istället för med städningen och det är en av de största framgångarna i kampen mot svarta jobb.

De som arbetar inom RUT betalar skatt vilket gör att skatteintäkterna blir större genom avdraget istället för att sjunka. Bra för familjer, bra för barnen, bra för lika möjligeter inom yrkeslivet och bra för Skatteverket och för arbetslösa. Men reformen har tydligen ett fel enligt vänsterpartierna. De rödgröna ogillar att människor själva kan styra över sin vardag på det här viset. Därför vill de avskaffa den även om det drabbar familjer, barn, jämställdhet, nya jobb och skatteintäkter. De vill hellre kontrollera och styra än att öppna upp och skapa frihet. Det finns inget mer gammalmodigt än de rödgröna. De vill tillbaka till 1970-talet då offentlig sektor bestämde över familjer och barn. Sverige behöver en regering som alliansen som lever i det decennium som har börjat.

Militära insatser i Afghanistan är en förutsättning för civil uppbyggnad

Svenska Dagbladet skrev i går om att omvärlden satsar mycket mer pengar på militära insatser i Afghanistan än på civilt bistånd. Men det är en meningslös jämförelse. Det civila biståndet är till för att bidra till det afghanska samhällets utveckling. Det är en utveckling som mer än något annat måste bygga på afghanerna själva liksom på förutsättningarna för fred.

De militära insatserna är inget självändamål utan är till just för att tillåta att en mänsklig och samhällelig utveckling överhuvudtaget är möjlig. I grunden är det bästa bidraget som omvärlden kan ge Afghanistan fred från talibaner och möjligheter till civil uppbyggnad. Utan det kommer afghanerna själva aldrig kunna uträtta något som för landet vidare, oavsett om de får bistånd eller ej.

Kostnader för den militära insatsen ska inte vägas mot biståndspengar utan mot den förstörelse som terrorism, krigföring och förstörelse innebär.

Utan talibansk terror får Afghanistan en möjlighet att utvecklas på egna ben. Bistånd kan hjälpa men bara komplettera den samhällsutveckling som kan ske först när talibaner inte längre kan spränga, skrämma och hota. Utan de militära insatserna finns det däremot inga förutsättningar för afghanerna att utveckla sitt eget samhälle, än mindre för omvärlden att ge bistånd.

Den kostnad vi betalar för insatsen i Afghanistan hindrar terror och instabilitet att sprida sig och att ge extremism och terror framgång. Det går inte att jämföra kostnaden för detta med utvecklingsbistånd till afghanernas egna arbete. Det är demokratins pris att någon måste försvara den. Den kostnaden kan bara jämföras med kostnaden av att vi inte gör det. Den är oändlig.

Låt svenska plan bidra till Estlands säkerhet

Det fria Estlands förste försvarsminister var svenskesten och professorn Hain Rebas. Han fick i uppgift att bygga upp ett helt nytt estniskt försvar som i dag deltar i internationella operationer som en självklarhet. Han föreslår i dag att Sverige ska fullfölja politiken från 1990-talet och överföra överflödig svensk försvarsmateriel till de baltiska staterna. Det gäller allt från de övertaliga Gripenplanen till stridsvagnar och stridsfordon. Det är en uppfattning som jag tidigare har agerat för och som jag tycker vi ska ta itu med när den nya riksdagen samlas.

Det är bättre att dessa flygplan och stridsvagnar kan bidra till ett EU-lands säkerhet, och vår säkerhet, på andra sidan Östersjön än att skrotas eller bara stå i förråd. Därmed hjälper vi också balterna att klara av det uppdrag till flygövervakning som man har åtagit sig från 2018. Det är ett sätt att under lugna och fredliga former göra verklighet av den solidaritetsklausul som till och med Lars Ohly numera säger sig stödja. I vilket fall som helst skulle detta göra nytta av svensk försvarsmateriel och bidra till europeisk säkerhet.

Europeiskt samarbete en förutsättning för vår konkurrenskraft

Lyssnade i dag på Tysklands förre utrikesminister Joschka Fischer, som inte är som de gröna i Sverige. Tvärtom tror han uttalat på ett europeiskt samarbete och en gemensam valuta som förenar det samarbetet. Inte minst pekade han på de krav som den ekonomiska krisen nu ställer. Han påpekade också hur viktigt det är att Europa inte nu försummar de möjligheter som utvidgnings- och grannskapspolitik ger när det handlar om att säkra en demokratisk utveckling i de delar av Europa som gränsar till Ryssland och Mellersta Östern. Turkiets framtida utveckling påverkas av hur vi i Europa i dag agerar.
Det som kommer forma vår framtid är pespektivet för våra ögon med 9 miljarder människor 2050 som alla jagar vår levnadsstandard.

Skillnaden mellan en politiker som Fischer och de svenska rödgröna är stor. När hans svenska politiska familj har ett inskränkt perspektiv ser han den värld och den verklighet som vi måste möta och hantera. Lösningen till många av de problem som Sverige möter ligger inte i Sverige utan i ett europeiskt samarbete, både när det gäller ekonomi och säkerhetspolitik. Det ställer däremot sina krav på ett politiskt ledarskap som bejakar europeiskt samarbete och Sveriges roll i det. De rödgröna gör tvärtom.