Försvarspolitisk inriktning!

Publicerat 2009-11-05

Sedan ett år tillbaka har den svenska försvarspolitiken fått den tydliga inriktningen att försvarsmaktens viktigaste uppgift är att kunna försvara Sverige men samtidigt och med samma förband kunna delta i internationella insatser för fred och säkerhet.

Förmågan att försvara Sverige ställer många och olika krav som till sin natur är mer odefinierade än under det kalla kriget. Våra internationella insatser i sin tur kräver förmåga att agera i olika klimat och helt annorlunda förutsättningar än dem som traditionsenligt har präglat det svenska försvarets utformning. Kongo, Afghanistan, Persiska viken och Kosovo är annorlunda än Söderslätt, Stockholms skärgård och Norrlands fjällmiljö.

Den svenska försvarsmakten måste kunna ha förmåga att utveckla militär styrka i en lång rad olika situationer, med större tillgänglighet och med större bredd än vad som en gång kunde förutses under det kalla kriget. I gengäld är det inte den massiva insatsen som sådan som är avgörande utan tillgängligheten, snabbheten, skyddet och förmågan att agera mot ett definierat mål som blir avgörande.

Det kan gälla talibaner som väljer att slå till mot Sverige inte i Afghanistan utan i Stockholm. Terrorister som vill blockera infarten till Sveriges största hamn, nämligen Göteborg vilket skulle strypa närmare 40% av den svenska ekonomin. Ett mer aggressivt Ryssland som inte anfaller utan genom att manifestera militär styrka vill dominera och tvinga andra att anpassa sig till ett regelsystem som tillåter utpressning och påtryckningar på de baltiska staterna.

Erfarenheten från Rysslands krig i Georgien visar att man i Moskva är beredd att använda militärt våld för att nå politiska mål. Det behöver inte kopieras i vår del av världen utan ta sig andra former. Bara påminnelsen om militär övermakt är ett politiskt instrument i vår del av världen. Rysslands användning av energipolitiken för att utöva påtryckningar har påvisats av FOI,. Estland upplevde våren 2008 vad det kan innebära för ett litet land när politiska påtryckningar förenas med cyberinsatser. Höstens ryska militärövningar har haft som syfte att träna trupp i att undsätta ryssar i ett annat land med ryska fredsbevarande förband för att ”skydda ” en rysk minoritet. Övningar som förts i direkt närhet till de Baltiska staterna ger också en direkt hotbild mot dem och uppvisar en styrkedemonstration mot Nato.

Samtidigt ser vi hur insatserna i andra delar av världen blir skarpa på fullt allvar, utan att vi kan bestämma formerna för hur de utvecklas. Det bestäms av de politiska förutsättningarna och de politiska krafter som vill störa freden, blåsa under konflikter och låta våldet styra.

Det är mot denna bakgrund som jag anser den genomförda nyinriktningen viktig men den kräver också ett förnyat tänkesätt.

För det första går det inte att i en dynamisk värld och säkerhetspolitisk miljö låta statiska hotbilder avgöra hur vi utformar vårt försvar. I den dynamisk värld förändras också hotbilderna lika oförutsebart som världen. Det innebär att vi måste ha förmågor som kan möta en mångfald hot. Attacker mot en innerstad, styrkemanifestationer, terror, påtryckningar mot grannländer och militära fiender som inte känner någon begränsning inför att använda självmordsbombare eller motsvarande. Våldet kan stegras utan att vi själva avgör till vilken nivå.

Det ställer krav på förband som har en hög skyddsförmåga och en effektiv verkan mot en fiende som inte befinner sig på slagfältet utan som rör sig i samhällen och bland civilbefolkning, vare sig det handlar om Sverige eller internationella insatser.

Vi behöver en större flexibilitet. I Afghanistan måste vi vara medvetna om att våldet kan stegra sig till utmaningar som svenska soldater inte tidigare har mött. Det finns ingen anledning till att vi inte ska tillföra materiel i form av stridsvagnar och stridsfordon med hög skyddseffekt till den svenska trupp som är den mest hotade i modern tid. Bara tillgången till överlägset skydd och eldkraft ger en större möjlighet att verka bland civilbefolkning och samtidigt möta en stegrad våldskurva.

Vi måste i Sverige kunna utveckla militär förmåga både i Östersjön, Västerhavet och i våra skärgårdar och hamninlopp. Det ställer krav på amfibieförband och marina förband. Vi bör kunna möta en motståndare som inte skyr militärt våld utan att tvingas till stora förluster. Det ställer krav på att vi bibehåller en pansarförmåga och flygkapacitet som gör det möjligt att utan stora förluster hindra de militära förband som vi under överskådlig tid kan tänkas se operera i vår närhet.

När den militära underrättelsetjänsten för 5 år sedan förklarade att ett militärt angrepp mot Sverige var otänkbart under överblickbar framtid på grund av att Ryssland inte skulle ha den militära förmågan och dessutom fortsätta inriktningen mot väst fick man fel efter bara några år. Det militära försvaret måste ha en flexibilitet som kan möta den utveckling vi inte kan förutse. Det är inte lätt men det går inte om man nedrustar som S, V och MP föreslår. Det går om man som alliansregeringen slår fast att vi ska ha ett försvar för både Sverige och internationella insatser. Och om vi förmår inse att i en dynamisk värld förändras även hotbilder dynamiskt.

Isabella Jernbeck (M)