För lite fokus på försvaret av Sverige

Publicerat i Svenska Dagbladet
2010-09-27

Claes Arvidsson väcker en viktig debatt när han resonerar om Wilhelm Agrells bok Fredens illusioner: Det svenska nationella försvarets nedgång och fall 1988-2009, skriver Isabella Jernbeck, moderat ledamot av försvarsutskottet, i Svenska Dagbladet den 27/9.

Det har varit för lite fokus på hur vi kan försvara Sverige. Samtidigt ska vi inte låtsas som att det inte finns någon förmåga alls. Sanningen är att det svenska försvaret i dag genomför mer avancerade skarpa militära operationer än vi gjorde under hela efterkrigstiden. Och det handlar inte om polisiära uppgifter även om det heller inte handlar om strid på den gamla tidens slagfält.

 

Det massförsvar som mobiliseringssystemet gav var en av våra styrkor. Många soldater, många förband, många kanoner och många plattformar för att möta en uppgift. Nu har vi istället många uppgifter som kräver mindre antal men större tillgänglighet och många förmågor. Det säger sig självt att övergången från det ena till det andra tar sin tid.

Det beror bland mycket annat på att det gamla massförsvaret präglades av en kvantitet som byggts upp under årtionden snarare än av en kvalitet som var det bästa för sin tid.

En rimlig utgångspunkt för det framtida försvaret är de krav som en modern säkerhetspolitik ställer. Det handlar både om vår internationella förmåga och de hotbilder vi kan se mot vår egen säkerhet. 

För det första är solidaritetsklausulen – att vi ska kunna bistå andra EU-medlemmar - ett uttryck för att hot som riktar sig mot till exempel våra grannländer också är ett hot mot vår egen säkerhet. Detta faktum, liksom de krav som det ställer på vår förmåga, har underskattats i den försvarspolitiska debatten. 

För det andra underskattar vi kraven som en mångfald olika hotbilder mot Sverige och det svenska samhället ställer på Försvarsmaktens förmågor. Ökad tillgänglighet ställer inte bara kvalitativa krav som det ibland framställs som utan också krav på kvantitet.

Terrorattacker eller hot mot våra storstäder kräver till exempel snabba elitförband och förmåga att hantera minor kring våra hamninfarter eller terrorgrupper.

Det ökade intresset för Östersjön kräver en större närvaro där. De militära angrepp som vi i planeringen av försvaret måste räkna med oavsett hur de närmaste 10 åren bedöms kommer inte vara av det kalla krigets omfattning men kräver en kvantitet av reguljära förband som gör det möjligt att försvara alla delar av landet. 

För det tredje kräver ett insatsförsvar som används i återkommande skarpa miltära operationer en uthållighet som är större än den numerär som vi sänder ut. Det ställer också krav på materiel och utrustning som är den bästa möjliga när det gäller våra förbands skydd och förmåga att genomföra uppgifter.

För det fjärde behöver vi en internationell förmåga. Den handlar om att bidra till och upprätthålla en gemensam förmåga att ingripa mot det som hotar vår säkerhet utanför Sveriges gränser, bland annat mot det som kan hända i Europas gränsregioner. Den bör till skillnad från tidigare utgå från och stärka de förmågor som försvaret av Sverige och det svenska samhället kräver. Den nordiska stridsgruppen är ett exempel på detta.

Är vi då där i dag? Nej, men vi närmar oss med den nya inriktning vi nu har. Det som nu krävs är att vi vågar värdera de hot och de krav som den nya verkligheten ställer. Vi får vare sig underskatta de hot som finns eller förtränga de hot som kan uppstå mot oss. Och vi måste se till att de förband och den tillgänglighet som nu beslutats blir verklighet.

Isabella Jernbeck (M)